The Outsider

Som en avslutning på förra inlägget måste jag ändå göra ett visst tillägg eftersom att min käre vän Jezzi senare tog upp detta ämne om att just provocera folk. Han påpekade då alltså att det stundvis kan vara roligt att provocera folk med sitt utséende och att dessa personer känner ett behov av att påpeka att man är annorlunda är en viss form av bekräftelse. Han nämnde även att han bara kunde tala för sig själv. Men vem känner inte en viss hatkärlek till provocerandet?

Jag kan tala för både mig och andra i den här frågan eftersom att vi diskuterat ämnet förut. Det är ju jävligt jobbigt att aldrig vara tillräcklig för någon, att folk knappt ser skalet till äpplet och redan där bestämt sig för vad dom ska tycka om en. Dom personer som en gång stod en nära, även ens bästa polare kan misslyckas kapitalt med att se att en persons yttre inte förändrar personens inre. (Det gör dock det till viss del indirekt, men det är en helt annan historia).Och det svider. Till det positiva med det hela, det som åtminstone jag älskar med att provocera:

Känslan av att man kan göra någon så pass upprörd utan att man själv gör någonting. alls. Man bara är. Och ändå blir folk helt till sig. Och självklart känns det som att man lyckats med någonting när dessa situationer uppstår. Hatkärleken som uppstod när man för första gången tupérade håret så att det ställde sig rakt upp, eller första gången man köpte skinnbyxor från tjejavdelningen, eller när man drar på sig ett par jeans som har fler hål än en golfbana, eller ljudet från klackarna som slår i marken.

Jag har alltid varit hårdrockare, så långt tillbaks som jag kan minnas har jag lyssnat på hårdrock - och det är alltså sen 3-årsåldern. Jag förstod bara aldrig hur jag skulle uttrycka det. Det var först när högstadiet närmade sig och någon frågade vilken musik man lyssnade på som tanken uppstod: "Borde inte det vara uppenbart?". Ungefär där nånstans började jag förstå att jag uppenbarligen gjorde något fel. Det var då jag började uttrycka det som alltid funnits där.