Genrenazism.
Fast egentligen borde ni alla lyssna på Iron Maiden's utdragna 7-14 minuters låtar för dom är bäst. I mina öron så finns det inget i hela världen som kan slå deras gitarrmelodier.
Jag har många band som jag lyssnar på. Men jag lyssnar på ett band kanske i en hel månad non stop för att deras musik innehåller allting, ena låten är knappast som den andra eller sista eller nästsista på skivan..
Det är som att äta thai, ena gången röd curry, andra gången en vanlig hedlig wok & den tredje kanske jordnötsmarinerade kycklingspett..
Självklart är det så att om ett band släppt ett antal bra skivor med många bra låtar i olika stuk så kan man lyssna på dom väldigt länge! Men förr eller senare byter man ju platta (om du/ni nu köper såna vill säga), eller låt/band på spotify om man nu vill det. Bara för att man byter låt/band betyder det ju inte att man kan gå tillbaks till att lyssna på dom sen igen =) och JA, det finns jävligt många typer av god thaimat haha! de rätterna med stekt ris & ägg och räksoppan får inte heller glömmas bort haha =) Men nog om thaimaten nu, just "mat" kanske var ett för brett uttryck för det här? men huvudbudskapet gick fram, eller hur? (:
P.S. "Nixxe" är inte helt säker på vem du är, så jag ser helst att du kommenterar under ditt egna namn - eller nåt som gör att jag är helt säker på vem du är, föredrar "öppna" kommentarer istället för anonyma =)
Inser att jag kanske borde ha skrivit detta till din "del2", men ok, nu får det ligga här, så får väl folk läsa fler inlägg om de undrar :)
Jo, jag har ju faktiskt en grej om det i min kommande rockroman. Pressen frågar hur huvudpersonen (the "rockstar") skulle fila sin egen musik, eftersom det förekommer olika indelning ute i handeln. Han svarar då att hans sound är nytt och att det inte går att fila, såvida de inte gör en ny indelning med hans namn. Det är väl en viss spegel av hur jag själv känner, man delar in saker på gott och ont (din del 2 i ämnet) och ibland får man finna sig i att det inte går att sätta ett ord på något. Tänk på hur hatat ordet "grunge" blev i Seattle under första halvan av 90-talet. Grejen var ju att alla banden lät så olika, men var från samma stad. Trots det ville branschen prompt ha ett epitet. Ordet grunge betyder ju egentligen det där äckliga som man får upp när man rensar diskhon, så det var ju inte precis smickrande :P I dag fattar man dock att det inte behöver betyda ett visst sound, utan att begreppet mer betyder en viss scen vid en viss tid, men detta kräver givetvis att den som hör ordet är hyfsat insatt.
Väl skrivet Anna =)
